Komplimang?

Gossen kom och kramade om mig, borrade in ansiktet i min mage och sa "Mmmmm, fettcell!" "Va!" sa jag "Jag som har sprungit tre dar i rad!"
"Jaa - SNABB fettcell!" fnissade han då.

Jäkla unge... ;-)

Det är avtrycket som räknas!

Bowlingcup med jobbet i går kväll. Mitt lag ”Holy Gutter” gjorde skäl för namnet och förlorade stort, men vi hade klart snyggast apparel! Jag insåg att vi var rökta vad gällde själva tävlingen - i stället gällde det att jobba på attityden, så jag designade och tryckte tees: lagvapen på bröstet och lagalias över skuldrorna;
’Son of Strike, Spare Queen, Balls o’Fire och Mrs Splendid’. Själv var jag Brunswick Baby.
Ja, vi var så snygga, entusiastiska och hade sådan ’true teamspirit’ (med jubelrop och applåder vid varje fälld kägla) att alla blev förbluffade över att vi kom sist - inklusive vi själva, trots att vi mycket väl visste att vartannat klot gick i rännan…
Vi hade så roligt att vi kände oss som segrare och som en god vän sade när jag berättade om kvällen för honom: ”Vinna är inte huvudsaken, det är avtrycket som räknas!” - Och i den klassen gick vi segrande ur striden.

Superheromum

Min favorit i ”Rymdens Hjältar” var alltid ”Dubbelflickan”, som kunde dela sig i två identiska personer när det behövdes. Och faktum är att jag som heltidsarbetande, ensamstående förälder har tränat upp lite av den förmågan!
Senast här om dagen när det vackra vädret lockade ut mig i joggingspåret efter jobbet trots att ett pressat kvällsschema med läxläsning, middagsmatlagning och sonens teknikskola låg framför mig.
”Läs läxan – jag tar ett varv i skogen!” hojtade jag åt gossen och sprang iväg. När jag kom hem var läxorna klara och jag ställde mig omedelbart framför spisen. Det går riktigt bra att stretcha baksidan på vaden medan man hackar bacon. Lårens framsida funkar däremot bättre när man rör i grytan...
Medan pastan kokade hann jag stretcha färdigt, plocka ur diskmaskinen, städa av diskbänken, duka och ta av mig löparskorna (- då kom jag på att parmesanosten skulle rivas också) Gossen åt sittande vid köksbordet, jag stående inne i badrummet medan jag blaskade av mig i handfatet så gott det gick (Carbonara trivs inte i duschen) Och –Voila! Vi hann i väg i tid den här gången också.
Duo Damsel är mitt mellannamn.

Ordlycka

Ett av vårens glädjeämnen förutom solen, värmen och ett allmänt uppvaknande, är att det ger mig osökt anledning att i dagligt tal använda ett av de vackraste ord jag vet: fjolårsgräs.

Inte betydelsen i sig, utan ljudet av ordet och hur det känns i munnen. Jag har alltid förälskat mig i ord som är sköna eller roliga att säga: dagsmeja, glaskula, isbrodd, flugsvamp, förunderlig.

Titta på bilden här ovan och säg tyst för dig själv:

”Tussilago i fjolårsgräs”
För mig händer något i kroppen då, jag känner den varmtorra doften från gräset, vaniljtonen från blommorna och därunder den mörkfuktiga myllan, på väg att reda sig. Snudd på att jag känner solen som bränner nacken röd och klådan från det där första myggbettet som man inte märker förrän vid sängdags…