När man fyller år mitt i högsommaren är det inte mycket som blommar. Midsommartidens rika blomprakt har för länge sedan gått i frö. Fruktträdens blommor har fällt sina kronblad. I stället är det fattigblomstern som dominerar; surmarkens och vägkantens växter. Min födelsedag är kransad med Rallarros och Älggräs. Sturska, tålmodiga och med en ton av Dan Andersson och det försvinnande Sverige som författaren Stig Claesson skriver om i 'Bönder' och 'Vem älskar Yngve Frej'.Jag hittade ett citat på nätet (susning.nu).
”Jag skrev en bok som hette ’Bönder’ som en hyllning till vårt lands bortrationaliserade eller rättare sagt utkonkurrerade småbönder. Sen skrev jag i slutet av sextiotalet ‘Vem älskar Yngve Frej’ som handlar om fyra gamla människor som fortfarande går kvar på sina ägor av ren kärlek till tjugofyra hektar skog och öppen jord. Det kom sedan brev från läsare i varje landskap som precis visste var Bråten och Östentorp som jag kallar de små gårdarna låg. Och alla hade rätt. Gårdarna ligger där man i minnet kan placera dem, de av oss som vill minnas. Jag har anklagats för att som Stockholmare egentligen inte veta något om det gamla Bondesverige eller svenskt liv på landet över huvud taget. Att jag romantiserat några sommarlov. Att jag praktiskt taget hittat på ett eget Bondesverige som jag påstått mig ha bott i. Det finns bara ett svar på detta: Far åt helvete!”
