Bone crazy

Det finns fördelar med varannanveckasföräldraskap: Jag njuter verkligen av att grotta ner mig i dvd-boxar (särskilt om jag köpt dem billigt på rea). Denna vinter har jag redan tuggat mig igenom hela 'Life on Mars' och första säsongerna av 'Murder City', 'Navy NCIS' och 'Dexter'. Sista passionen är 'Bones' om rättsantropologen Dr. Temperance ”Bones” Brennan och hennes team.
Insåg i morse att om jag går upp på första ringningen, skippar dusch och morgontidning samt äter frukost framför teven så hinner jag faktiskt se två avsnitt på morgonen och ändå hinna i tid till jobbet…

"Hästflickan" eller den nya prinsessan på ärten

Ägnade gårdagkvällen åt att röja gossens rum. Bort med allt småpyngel från kända snabbmatskedjor och likaledes kända chokladägg.
Ni vet allt det där som sparas i små lådor och påsar och högar och som inte leks med men som man ändå inte vill/får slänga. Allt det där som har en osökt förmåga att blanda sig med det där man verkligen inte vill råka kasta bort (legoljussablar, argentinska silvermynt från 1847, playmobilsarmborst och pyttesmå japanska souvenirer) på ett sådant sätt att man inte bara kan tömma hela lådan/påsen/högen rätt ner i sopsäcken.
OK - så jag sorterade tills ögonen sved, men mäktigt stolt bar jag sedan ut tre fyllda säckar och njöt av gossens oförställda glädje över att kunna röra sig fritt i rummet. Stupade i säng och vaknade ledbruten, ont i höften. Visade sig att jag i mitt utmattade tillstånd somnat med en liten dalahäst i fickan och sovit på den hela natten. Så nu har jag ett pikant litet hästformat avtryck på höger höft.
Gnägg...

Den vidhäftande ensamheten

En betraktelse över ensamhet och löklukt: Gossen var hos pappan 14 dagar över både jul och nyår - jag längtade så jag höll på att bli galen. När han väl kom tog det ändå ett par dagar tills jag inte kände mig ensam längre.

Långvarig ensamhet kan vara som att få löklukt på händerna. Har man varit i den tillräckligt länge häftar den fast även om man fått sällskap. Som en sten i magen, som en doft på huden. Och precis som löklukten känner man den mest själv, men får lätt för sig att den står som en sky omkring en. Titta, där går hon: den ensamma…

Citronskal, persilja, grönsåpa, ståltvål - men finns det någon husmorskur mot vidhäftande ensamhet?

Tjuvlyssnat

Apropå att ta till sig omvärlden utan givna mallar; Den här scenen bevittnade jag en tidig morgon. Jag skickade den till favoritsidan tjuvlyssnat.se men det publicerades aldrig, så nu lägger jag ut den här:

Tre killar 9-10 år står vid kyrkans anslagstavla och tittar på en konsertaffisch ”Felix Mendelssohn 200 år”. På affischen finns en ungdomsbild av tonsättaren.
Kille 1 (häpet) Kolla! Han är 200 år!
Kille 2 (fundersamt) Han ser MYCKET yngre ut.
Kille 3 (hånfullt) Meh, dumma! Han levde ju för 200 år sen.
Kille 1&2, (besviket, i kör) Jasså…