En betraktelse över ensamhet och löklukt: Gossen var hos pappan 14 dagar över både jul och nyår - jag längtade så jag höll på att bli galen. När han väl kom tog det ändå ett par dagar tills jag inte kände mig ensam längre.Långvarig ensamhet kan vara som att få löklukt på händerna. Har man varit i den tillräckligt länge häftar den fast även om man fått sällskap. Som en sten i magen, som en doft på huden. Och precis som löklukten känner man den mest själv, men får lätt för sig att den står som en sky omkring en. Titta, där går hon: den ensamma…
Citronskal, persilja, grönsåpa, ståltvål - men finns det någon husmorskur mot vidhäftande ensamhet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar