Mitt liv som pistvakt

Gossens fäktningsförening körde klubbmasters idag. Alla går match mot alla och de är 16 stycken i hans åldersgrupp.

Som god moder satt jag troget vid pisten (ja det heter så i fäktning också) hela tävlingen och för att hålla de tävlande vid lagom temperatur stod fönstren öppna.

Undrar om det ryggskott jag ådrog mig av att sitta hopkurad på en låg bänk i en iskall gympasal i tre timmar kan klassas som idrottsskada? Även om det inte är jag utan gossen som utövar själva idrotten...

Saker man inte vill höra till frukost #2

"Jo förresten mamma: vi har heldagsutflykt till GIH idag, vi skall komma ombytta och ha matsäck med oss. Jag vill ha pannkakor."

Kylskåpsafasi

Jag glömmer så lätt mat. Inte vad jag ätit, jag kan fortfarande inom mig återkalla smaken av vissa särskilt minnesvärda måltider. (Rom -83, Prag -92, min egen altan i somras...) Jag gillar mat, att äta och att laga. Men för mig som för många andra är det beroende av ett socialt sammanhang. Sällskapet mer än maten är det viktiga. Av detta följer att jag glömmer mat i de barnlösa veckorna. Och då menar jag inte bara att jag äter dåligt - jag glömmer vad jag brukar äta!
Därför har jag myntat uttrycket kylskåpsafasi.

Ett typiskt manifesterande av detta tillstånd visar sig när jag handlar på väg hem från jobbet, ni kan alla scenariot: lite för trött, lite för hungrig, svårt att släppa tankarna på det senaste projektet, klockan har hunnit bli närmare sju... Och kylskåpsafasin slår till i samma ögonblick jag greppar kundvagnens hantag - VAD brukar jag egentligen ha i kylskåpet? Jag går hylla upp och hylla ner och det är som om jag inte känner igen några burkar eller påsar: tapenade, quinoia, maniok; är det något jag brukar ha hemma? Försiktigt sneglar jag i de andras vagnar och lägger på prov ner en flaska ketchup...

Tredje gången jag passerar kassan börjar expediten titta konstigt på mig så jag slänger raskt ner två liter mjölk och en limpa, betalar (lätt hysteriskt leende) och skyndar mig ut ur butiken. Väl hemma tuggar jag i mig en limpmacka och ett glas mjölk och konstaterar att jag i alla fall inte är hungrig längre. Men särskilt minnevärt är det ju inte. Kylskåpsafasin slog till igen.

Welcome back, Homie!

I tider av oro behöver man en lugnande röst ibland. Min kommer från kylskåpet. - Nej, det är inte en omskrivning för att tröstäta. Det kommer verkligen en röst därifrån; Homer Simpsons närmare bestämt. För några år sedan fick gossen en liten, gul plastgubbe i julklapp och sedan dess har denne lugnt och trösterikt förkunnat sina budskap var gång någon öppnat kylskåpsdörren. (Och skrämt slag på en och annan oinvigd gäst...)

För knappt ett år sedan inträffade det otänkbara: Homer tystnade. Plötsligt saknades något i vårt hem, en fadersgestalt? Nåväl, vi anpassade oss och försökte glömma. Men så möttes vi på nytt, av en slump och vi tog emot honom med öppna armar. Nu sitter han där igen, med sitt sixpac Duff och en låda donuts. Och i natt när sömnlösheten plågade mig i vargtimman smög jag ner och gläntade på dörren bara för att få höra:

"Let's all calm down. Everyone's going to be just fine - as long as I've got enough beers!"