Kylskåpsafasi

Jag glömmer så lätt mat. Inte vad jag ätit, jag kan fortfarande inom mig återkalla smaken av vissa särskilt minnesvärda måltider. (Rom -83, Prag -92, min egen altan i somras...) Jag gillar mat, att äta och att laga. Men för mig som för många andra är det beroende av ett socialt sammanhang. Sällskapet mer än maten är det viktiga. Av detta följer att jag glömmer mat i de barnlösa veckorna. Och då menar jag inte bara att jag äter dåligt - jag glömmer vad jag brukar äta!
Därför har jag myntat uttrycket kylskåpsafasi.

Ett typiskt manifesterande av detta tillstånd visar sig när jag handlar på väg hem från jobbet, ni kan alla scenariot: lite för trött, lite för hungrig, svårt att släppa tankarna på det senaste projektet, klockan har hunnit bli närmare sju... Och kylskåpsafasin slår till i samma ögonblick jag greppar kundvagnens hantag - VAD brukar jag egentligen ha i kylskåpet? Jag går hylla upp och hylla ner och det är som om jag inte känner igen några burkar eller påsar: tapenade, quinoia, maniok; är det något jag brukar ha hemma? Försiktigt sneglar jag i de andras vagnar och lägger på prov ner en flaska ketchup...

Tredje gången jag passerar kassan börjar expediten titta konstigt på mig så jag slänger raskt ner två liter mjölk och en limpa, betalar (lätt hysteriskt leende) och skyndar mig ut ur butiken. Väl hemma tuggar jag i mig en limpmacka och ett glas mjölk och konstaterar att jag i alla fall inte är hungrig längre. Men särskilt minnevärt är det ju inte. Kylskåpsafasin slog till igen.