Memento Mori

Drabbades igår av ett oväntat men välkommet anfall av energi. Kanske beroende på bevistandet av en begravning och lite Så-länge-skutan-kan-gå-syndrom, ni vet "Det är en rasande tur att du lever min vän..." Kanske beroende på att den grå filten bytts ut mot strålande krispig höstsol.

Nåväl, jag ägnade mig inte åt att valsa i Havanna, men näst intill: Eftersom allt damm plötsligt skimrade som små guldkorn och jag idag får hem kamrater som nyser av katter bestämde jag mig för att ägna eftermiddagen åt "pretty serious hoovering". Fåtöljer baxades, mattor vändes, hyllor rensades.

Inte nog med det, efter avslutat värv fanns tillräcklig energi kvar för att snöra på skorna och ta ett varv i spåret för att kolla snödjupet. Snön var inget problem, bara ett tunt puder i norrsvackorna, värre var det med lövmattorna på rakan. Ett, tu tre blev det platt fall. Liksom i slowmotion såg jag hur marken kom mot mig och lyckades vika in tassarna för att rädda handlederna, underarmarna fick agera buffert. Snyggt samlat magplask i geggan. Så upp igen och fortsätta hem. Allt väl trodde jag.

Men idag: som en sliten nittioåring linkar jag omkring, nacken knakar och både knän och armbågar är vackert blålila. Min dödlighet känns mycket påtaglig och till råga på allt är himlen återigen en grå, droppande filt. Ordningen är återställd.

(But I´ll be back! I år blir det ett par icebug med 16 karbidstålsförstärkta dubbar och då ni...)