...eller kanske Främlingslegionen?

Jag vill inte bli gammal.

Missförstå mig inte, jag hyser ingen önskan att dö, inte på ett bra tag i alla fall. Men om ålderdomen bara innebär ett utdraget lidande i sur förtrytsamhet över allt som livet aldrig blev, missundsamhet gentemot dem som fortfarande har full kroppsfunktion och ett ömkligt koketterande med sin hjälplöshet för att håva in medlidande från/alternativt skuldpålägga sin omgivning - ja, då vill jag inte med dit!

Ni läser rätt: julbluesen har infunnit sig. Känd effekt av att tillbringa för mycket koncentrerad tid med släkten. Kan även yttra sig i att intensivt börja avsky/alternativt önska sig svågrar, småbarn, småsyskon, nytt hus, ny livskamrat, nytt liv - Ny identitet i Kuala Lumpur eller Ulan Bator, var som helst långt, långt bort...

Så har man blivit julkort...

...ja alltså inte så att jag krympt inför helgerna och blivit jul-kort, tvärt om känner jag att jag stäcker på mig av stolthet över att få synas och spridas på detta vackra foto taget av Magnus Aronson.
Att jag sitter här som galjonsfigur för Strängnäs Stift har sin förklaring i att det i julnumret av Portalen bl.a. finns en artikel om de upplevelsevandringar jag bjuder in förskoleklasserna till i advent. Och där är jag ängeln Gabriel.
Och S:t Nikolaus.
Och S:ta Lucia.
Och Maria, Jesus mamma.
Jag får möta förundran, förtroenden, blickar och frågor från mer än 400 barn under en säsong. Jag får lämna ett avtryck och uppleva ett möte. Och i varje möte skapas berättelserna på nytt. I den stunden är jag övertygad om att jag har världens bästa jobb.