Med Wilson Bentleys blick

”Snön rekorddjup på många håll” ”Fortsatt kaos i tågtrafiken” ”Tak på ishall rasade in” Själv skottar jag mig fram till brevlådan, skottar mig fram till huset där duschen finns och pulsar till jobbet.
Med broddar på kängorna.

I morse fick jag nog, nu orkar jag inte vara arg och upprörd längre. Så jag gick in och tittade på Wilson Bentleys bilder för att hitta tillbaka till känslan av mirakel.
Wilson Alwyn "Snowflake" Bentley, född 1865 i Jericho, Vermont – bonde och självlärd fotograf. Redan som tonåring fascinerades han av skönheten hos snöflingor och försökte teckna av dem, men till hans förtret smälte de alltid innan han hunnit få med alla detaljer.

"Under the microscope, I found that snowflakes were miracles of beauty; and it seemed a shame that this beauty should not be seen and appreciated by others. Every crystal was a masterpiece of design and no one design was ever repeated. When a snowflake melted, that design was forever lost. Just that much beauty was gone, without leaving any record behind."

Som tjugoåring lyckades han, som den förste i världen, fotografera en snöflinga; med en bälgkamera fastsatt vid ett mikroskop. Innan han dog i lunginflammation vid 66 års ålder hade han porträtterat mer än 5000 snöflingor - alla olika.
-Något att tänka på nästa gång du står med en skovel i handen och en tvåmetersdriva framför garageporten…

Läs mer om Wilson Bentley på http://www.snowflakebentley.com/

Listan över saker jag förvånar mig själv med…

…att faktiskt tycka om, är utökad med ännu en. Förutom whisky, mögelost och actionkomedier kan jag nu plussa löpband. Det är bara ett par somrar sen jag hittade mitt löpsteg och sedan dess har elljusspåret här hemma varit mina marker. Inomhus? Nej tack!
Men så kom då denna vinter 2010: snön som legat från Lucia - oron att ’tappa steget’ - för långsam i skidspåret för att riktigt få upp pulsen.
Så i dag klev jag upp på bandet, lite darrig i knäna. Men åh, det fanns där: steget! Så jag pluggade in musiken och jag flög.
Kamrater Medtränare sneglade skeptiskt på mig när jag hysteriskt leende lät benen gå som pistonger samtidigt som jag knöt näven i luften ihop med Thåström i ”Mamma pappa barn” (nå, jag avhöll mig i alla fall från att sjunga med)
Lite roligt var det också att få reda på att jag normalt går i 6 km/h* och springer i 10 km/h.

Nu önskar jag bara att detta spred sig till fler områden. Tänk så praktiskt det vore om jag kunde förvåna mig själv med att faktiskt tycka om att se över mina försäkringar, storstäda och veckohandla…

*Ja, jag går snabbt. Ingen bil, går eller cyklar alltid.

Använd inte sandpapper

I går i skidspåret mindes jag en dikt:

Använd inte sandpapper där en säker kniv skurit,
räta inte ut skidspåret som bar dig tryggt över topparna,
ta inte tillbaka ord som en gång är sagda.
Ord är dynamit och verkar både i djupet och höjden,
i den spricka de slog
kan grundvattnet stiga.

Olav H Hauge (1908-1994) från Ulvik, Hardanger.
Poet och fruktodlare på 61' bredd...

Apokalyps i pojkrummet

Nimrod the Mighty Hunter a.k.a. 'Det Tredje Mörkret'

När jag väckte gossen i morse var han djupt nere i en dröm. Han vaknade med ett ryck, stirrade på mig med oseende ögon och mässade:
”Där fanns tre stora mörker,
och när det tredje mörkrets förvandling var fullbordad skulle världen gå under.
Lyckligtvis fann jag ett sätt att bryta hans makt
– om jag bar honom i mina armar och lyfte honom upp mot ljuset
förvandlades han tillbaka till Nimrod”
*Rys* Jag delar tak med en 10-årig profet!

Fem minuter senare mindes han inte vad han sagt, bara att han hade haft en mardröm där vår katt Nimrod förvandlats till ett monster som hette ’Det tredje mörkret’.
”Det är konstigt med mardrömmar” sa han ”När man är inne i dem vill man komma ur dem, men eftersom man inte vet om att det är en dröm, så kan man ju inte det”
”Fast” sa han och tog en tugga skinkmacka ”Det här är inte den värsta mardrömmen jag haft. Det var när jag drömde att jag satt ensam i klassrummet och hade tre sidor med mattetal jag måste lösa…”