Ordlycka

Ett av vårens glädjeämnen förutom solen, värmen och ett allmänt uppvaknande, är att det ger mig osökt anledning att i dagligt tal använda ett av de vackraste ord jag vet: fjolårsgräs.

Inte betydelsen i sig, utan ljudet av ordet och hur det känns i munnen. Jag har alltid förälskat mig i ord som är sköna eller roliga att säga: dagsmeja, glaskula, isbrodd, flugsvamp, förunderlig.

Titta på bilden här ovan och säg tyst för dig själv:

”Tussilago i fjolårsgräs”
För mig händer något i kroppen då, jag känner den varmtorra doften från gräset, vaniljtonen från blommorna och därunder den mörkfuktiga myllan, på väg att reda sig. Snudd på att jag känner solen som bränner nacken röd och klådan från det där första myggbettet som man inte märker förrän vid sängdags…