It's a livin' thing...

Jag har inga som helst problem med att hugga ner en gran (eller, som i mitt fall, köpa en gran av den trevlige mannen på Järntorget). Att skära av dess livsnerv och ställa den i mitt vardagsrum, pyntad och utstyrd efter mitt eget behag, långt borta från stora skogen. - No guilt, no remorse!

En helt annan sak är det att kasta ut den när glada julen är slut, slut, slut. I synnerhet när den, som i år, skjutit gröna, hoppfulla små skott...

Tjugondag Knut är passerad med råge, tomtegardiner och julkrubba förpassade till sina lådor, men än står granen grön och grann i stugan: Doftar lite terpentin, sörplar tacksamt sitt blomstravatten, släpper ifrån sig några småkryp. Lite som en lätt förvirrad äldre släkting som inte riktigt förstår att partyt är slut och det är dags att gå. - Och det blir mitt ansvar att ringa färdtjänsten.

Frågan är bara hur: 1) Snabbt klä av den och ställa ut den bland soptunnorna (men dag efter dag passera den på väg till jobbet, se hur den sträcker sina ljusgröna fransar till skott efter mig tills den dukar under fram på vårkanten när den första värmen får den att skrumpna).
2) Sluta vattna granen och låta torra rumsvärmen göra processen kort med den inför mina ögon, sedan skaka av barren på Belutchmattan och bära ut stammen till vedboden.
3) Medelst sekatör amputera gren för gren vilka stoppas i en för ändamålet införskaffad sopsäck och köres till Atleverket i bil av kamrat som vill bistå mig i mitt dåd.

Utvisning, svältdöd eller styckmord. Samtliga tre alternativ får mig att rysa. Så hur gör man då? Kan man hyra en contract killer för sin julgran? En "fixare", en "städare", en som "löser problemet"?

-Eller skall jag bara helt enkelt låta bli att läsa så många deckare och ägna mig åt chick-lit och historiska romaner i stället...