...eller kanske Främlingslegionen?

Jag vill inte bli gammal.

Missförstå mig inte, jag hyser ingen önskan att dö, inte på ett bra tag i alla fall. Men om ålderdomen bara innebär ett utdraget lidande i sur förtrytsamhet över allt som livet aldrig blev, missundsamhet gentemot dem som fortfarande har full kroppsfunktion och ett ömkligt koketterande med sin hjälplöshet för att håva in medlidande från/alternativt skuldpålägga sin omgivning - ja, då vill jag inte med dit!

Ni läser rätt: julbluesen har infunnit sig. Känd effekt av att tillbringa för mycket koncentrerad tid med släkten. Kan även yttra sig i att intensivt börja avsky/alternativt önska sig svågrar, småbarn, småsyskon, nytt hus, ny livskamrat, nytt liv - Ny identitet i Kuala Lumpur eller Ulan Bator, var som helst långt, långt bort...

Så har man blivit julkort...

...ja alltså inte så att jag krympt inför helgerna och blivit jul-kort, tvärt om känner jag att jag stäcker på mig av stolthet över att få synas och spridas på detta vackra foto taget av Magnus Aronson.
Att jag sitter här som galjonsfigur för Strängnäs Stift har sin förklaring i att det i julnumret av Portalen bl.a. finns en artikel om de upplevelsevandringar jag bjuder in förskoleklasserna till i advent. Och där är jag ängeln Gabriel.
Och S:t Nikolaus.
Och S:ta Lucia.
Och Maria, Jesus mamma.
Jag får möta förundran, förtroenden, blickar och frågor från mer än 400 barn under en säsong. Jag får lämna ett avtryck och uppleva ett möte. Och i varje möte skapas berättelserna på nytt. I den stunden är jag övertygad om att jag har världens bästa jobb.

All skillnad i världen

Nu kommer vintern på allvar, med minusgrader hela dygnet. Det innebär all skillnad i världen för liten hemlös katt. Och sådana finns det många. Här i Sverige är det inte alls vanligt med ägarlösa hundar, hunden är av tradition en familjemedlem och behandlas som en sådan. Men en katt kan man kasta bort när den inte passar in i bilden längre.

Funderar du på att skaffa katt? Varför inte ta och kolla med närmsta katthem? Där finns många katter av alla de slag: vuxna katter och kattungar, skyggisar och tryggisar, upphittade rymlingar och omplaceringar, raskatter och "kattans eget val".

Familjens två kattmedlemmar kommer från Örebro Katthem. Jemma kommer från Stråssa: hennes ägare dog, hon matades ute av grannen en längre tid och blev sedan inlämnad på katthemmet. En sibirisk semilånghårig svartsköldpaddstigré med stark personlighet och lugnt temperament. Nimrod föddes i en grop under en sten i Fellingsbro, när frosten kom ringdes katthemmet av personalen på Ekgårdens äldreboende och han blev inplockad med sina syskon. En intensiv och lekfull svartvit kille med spring i benen och mycket, mycket mysbehov.

En fd katthemskompis till dem är den mångbebloggade katten Sixten som numer framlever sina dagar i paradvåning med ekparkett (och sommarstuga på Gotland).

Vill du ha en trogen myskompis? Vill du hjälpa in en katt från kylan? Ring närmsta katthem, för den katt som får ett hem gör du all skillnad i världen.

Första snön - en kärlekshistoria

Till alla bilburna vänners förtret gick jag runt och småmyste i tisdags när snön vräkte ner (sorry!). Jag hade mina nya vinterstövlar på (filtfodrade Sorel - älskar!), vind- och vattentäta softshellkläder och öronlappsmössan stadigt hopknäppt under hakan. Rak motvind norrifrån och snö i ögonfransarna, men jag var torr och varm innanför mitt skal och tänkte "Let's go Canadian" där jag pulsade på hemåt.

Dagen efteråt insåg jag att jag varit ganska ensam i min förtjusning då jag fick höra talas om "åtta bussar i diket i Hovstabacken" och annat mindre kul.

Nu töar det rejält och barmarken kippar vattensjukt under mina steg. Men jag är redo för vinter, och kommer att bli lika barnsligt lycklig nästa gång jag drar upp rullgardinen och kan ropa till gossen: "Vakna! Det har snöat i natt!"

Ang. bilden: Ja, ja - jag vet att Fargo utspelar sig i Minnesota. Men bilden på Frances McDormand är så perfekt, så ser jag ut i vinter! (fast utan polismärkena...)

Hur stavas lycka?

För mig, just i dag: MR3L BUGrip.
Har just provkört mina nya Icebug.
16 kolstålsdubbar. Under varje fot.
Jag flyger fram, oberörd av lera och löv.
Sheer bliss. Me = Wind Goddess! :-)

Memento Mori

Drabbades igår av ett oväntat men välkommet anfall av energi. Kanske beroende på bevistandet av en begravning och lite Så-länge-skutan-kan-gå-syndrom, ni vet "Det är en rasande tur att du lever min vän..." Kanske beroende på att den grå filten bytts ut mot strålande krispig höstsol.

Nåväl, jag ägnade mig inte åt att valsa i Havanna, men näst intill: Eftersom allt damm plötsligt skimrade som små guldkorn och jag idag får hem kamrater som nyser av katter bestämde jag mig för att ägna eftermiddagen åt "pretty serious hoovering". Fåtöljer baxades, mattor vändes, hyllor rensades.

Inte nog med det, efter avslutat värv fanns tillräcklig energi kvar för att snöra på skorna och ta ett varv i spåret för att kolla snödjupet. Snön var inget problem, bara ett tunt puder i norrsvackorna, värre var det med lövmattorna på rakan. Ett, tu tre blev det platt fall. Liksom i slowmotion såg jag hur marken kom mot mig och lyckades vika in tassarna för att rädda handlederna, underarmarna fick agera buffert. Snyggt samlat magplask i geggan. Så upp igen och fortsätta hem. Allt väl trodde jag.

Men idag: som en sliten nittioåring linkar jag omkring, nacken knakar och både knän och armbågar är vackert blålila. Min dödlighet känns mycket påtaglig och till råga på allt är himlen återigen en grå, droppande filt. Ordningen är återställd.

(But I´ll be back! I år blir det ett par icebug med 16 karbidstålsförstärkta dubbar och då ni...)

Gästskribent: "Legenden om Bert"

Den ursprungliga versionen:
Det var en gång för länge sedan men ändå i framtiden.
Det var en man kallad Bert, han var mästare på Mario.
Han bodde med sina bögföräldrar - ingen vet hur han kom till...
Han var ute en dag och spelade Super Mario när det helt plötsligt började regna kycklingmeteoriter.
-Oh, no! sade han med tillgjord röst.
Han tog skydd i en godisaffär, men där såg Bert Dr. Mus!
(Dam-Dam-Daaam!)
-Är det du som släpper ner kycklingmeteoriter? frågade Bert.
-Ja! svarade Dr. Mus. -Om du vill att jag skall sluta måste du vinna i en Super Smash bros. Brawl!
-Det gör jag lätt! sade Bert -Då brawlar vi!
Till sist vann Bert.

-Jag förlorade, NEJ! Men du fångar inte mig! sade Dr. Mus och flög iväg i en luftballong.
Bert tog tag i ballongen med händerna och hävde sig upp.
Då tog Bert fram sitt hemliga vapen: OST, och slängde den över bord.
Dr. Mus hoppade efter osten.
Dr. Mus försvann bland molnen... Men precis som han skulle krossas tog han fram en pistol och sköt Bert.
Bert skrek och dog.

SLUT!

Ossian E Larsson, 11 år

(I versionen som lämnades in till fröken överlevde Bert och vaknade på sjukhus)

Mitt liv som pistvakt

Gossens fäktningsförening körde klubbmasters idag. Alla går match mot alla och de är 16 stycken i hans åldersgrupp.

Som god moder satt jag troget vid pisten (ja det heter så i fäktning också) hela tävlingen och för att hålla de tävlande vid lagom temperatur stod fönstren öppna.

Undrar om det ryggskott jag ådrog mig av att sitta hopkurad på en låg bänk i en iskall gympasal i tre timmar kan klassas som idrottsskada? Även om det inte är jag utan gossen som utövar själva idrotten...

Saker man inte vill höra till frukost #2

"Jo förresten mamma: vi har heldagsutflykt till GIH idag, vi skall komma ombytta och ha matsäck med oss. Jag vill ha pannkakor."

Kylskåpsafasi

Jag glömmer så lätt mat. Inte vad jag ätit, jag kan fortfarande inom mig återkalla smaken av vissa särskilt minnesvärda måltider. (Rom -83, Prag -92, min egen altan i somras...) Jag gillar mat, att äta och att laga. Men för mig som för många andra är det beroende av ett socialt sammanhang. Sällskapet mer än maten är det viktiga. Av detta följer att jag glömmer mat i de barnlösa veckorna. Och då menar jag inte bara att jag äter dåligt - jag glömmer vad jag brukar äta!
Därför har jag myntat uttrycket kylskåpsafasi.

Ett typiskt manifesterande av detta tillstånd visar sig när jag handlar på väg hem från jobbet, ni kan alla scenariot: lite för trött, lite för hungrig, svårt att släppa tankarna på det senaste projektet, klockan har hunnit bli närmare sju... Och kylskåpsafasin slår till i samma ögonblick jag greppar kundvagnens hantag - VAD brukar jag egentligen ha i kylskåpet? Jag går hylla upp och hylla ner och det är som om jag inte känner igen några burkar eller påsar: tapenade, quinoia, maniok; är det något jag brukar ha hemma? Försiktigt sneglar jag i de andras vagnar och lägger på prov ner en flaska ketchup...

Tredje gången jag passerar kassan börjar expediten titta konstigt på mig så jag slänger raskt ner två liter mjölk och en limpa, betalar (lätt hysteriskt leende) och skyndar mig ut ur butiken. Väl hemma tuggar jag i mig en limpmacka och ett glas mjölk och konstaterar att jag i alla fall inte är hungrig längre. Men särskilt minnevärt är det ju inte. Kylskåpsafasin slog till igen.

Welcome back, Homie!

I tider av oro behöver man en lugnande röst ibland. Min kommer från kylskåpet. - Nej, det är inte en omskrivning för att tröstäta. Det kommer verkligen en röst därifrån; Homer Simpsons närmare bestämt. För några år sedan fick gossen en liten, gul plastgubbe i julklapp och sedan dess har denne lugnt och trösterikt förkunnat sina budskap var gång någon öppnat kylskåpsdörren. (Och skrämt slag på en och annan oinvigd gäst...)

För knappt ett år sedan inträffade det otänkbara: Homer tystnade. Plötsligt saknades något i vårt hem, en fadersgestalt? Nåväl, vi anpassade oss och försökte glömma. Men så möttes vi på nytt, av en slump och vi tog emot honom med öppna armar. Nu sitter han där igen, med sitt sixpac Duff och en låda donuts. Och i natt när sömnlösheten plågade mig i vargtimman smög jag ner och gläntade på dörren bara för att få höra:

"Let's all calm down. Everyone's going to be just fine - as long as I've got enough beers!"

En sommar, trängd.

Det sägs att man skall spara sina bästa minnen “som i en liten ask”. Nåväl, min sommar ligger nerpackad i en flyttlår på Norrbyhemmet.

Efter en osedvanligt arbetsdryg vår, med allt fler arbetsuppgifter fördelade på allt färre personer, såg jag fram emot sommarsemestern. Men så fick lilla mamsen plats på ålderdomshemmet...
Är man 86 år så har man samlat på sig en del, så vi blev färdiga lagom till det var dags att börja arbeta igen.

Och på mitt arbetsbord väntade de lösa trådarna från i våras, de hade märkligt nog inte rett ut sig själva under sommaren.

Jag brukar känna entusiasm inför höststarten; nya projekt ligger och bubblar, ideer bollas fram och tillbaka, kreativiteten får årets största boost och allt känns möjligt! Det är inte så i år. Det enda jag känner är en hjälplös trötthet, tårarna står i ögonen varje morgon när jag förbereder mig för att åka till jobbet.

Jag känner mig som en påse fylld med svarta, kravlande skalbaggar - jag törs inte öppna mig, för det kommer inte ut något gott.

Baby, dry your eye...

Jag - som så många andra - använder ofta musik som egenterapi när jag känner mig ledsen, ensam och misshågsen. Just i dag plockade jag fram en gammal favorit från 2004,"Adios Amigos" med Marit Bergman (feat. Cecilia Nordlund). Redan introt slår som små lyckliga pukstockar mot mitt hjärta och deras galet kaxiga sång ihop med garagegitarrerna får mig att räta på nacken igen.

Sen gör det ju inte saken sämre att den innehåller världens bästa textrad om att vara en misslyckad rockmusiker:
"I've been too fat to wear leatherpants,
none of my groupies wanna dance!"

7/7 Tanabata - lite japansk folklore

Sasa no ha sarasara --- Prassel, prassel bambublad
Nokiba ni yureru --- Svajar vid husknuten
Ohoshi-sama kirakira --- Himmelens stjärnor tindrar
Kin ghin sunago --- Båd' i silver och i guld

Goshiki no tanzaku --- Femfärgat prydnadspapper
Watashi ga kaita --- Skriver jag min önskan på
Ohoshi-sama kirakira --- Himmelens stjärnor tindrar
Sora kara miteru --- Tittar ned från himmelen

Två stjärnor; Orihime (Vega) och Hikoboshi (Altair) blev förälskade och försummade sina sysslor för att träffa varandra. Himlakungen blev förgrymmad och skilde dem åt på varsin sida om Amanogawafloden (Vintergatan) En dag på året - den sjunde dagen i den sjunde månaden - får de träffa varandra. I lyckan över att deras önskan uppfylls låter de sitt ljus lysa ner över människorna och uppfyller våra önskningar just den dagen. Så passa på att önska!

Komplimang?

Gossen kom och kramade om mig, borrade in ansiktet i min mage och sa "Mmmmm, fettcell!" "Va!" sa jag "Jag som har sprungit tre dar i rad!"
"Jaa - SNABB fettcell!" fnissade han då.

Jäkla unge... ;-)

Det är avtrycket som räknas!

Bowlingcup med jobbet i går kväll. Mitt lag ”Holy Gutter” gjorde skäl för namnet och förlorade stort, men vi hade klart snyggast apparel! Jag insåg att vi var rökta vad gällde själva tävlingen - i stället gällde det att jobba på attityden, så jag designade och tryckte tees: lagvapen på bröstet och lagalias över skuldrorna;
’Son of Strike, Spare Queen, Balls o’Fire och Mrs Splendid’. Själv var jag Brunswick Baby.
Ja, vi var så snygga, entusiastiska och hade sådan ’true teamspirit’ (med jubelrop och applåder vid varje fälld kägla) att alla blev förbluffade över att vi kom sist - inklusive vi själva, trots att vi mycket väl visste att vartannat klot gick i rännan…
Vi hade så roligt att vi kände oss som segrare och som en god vän sade när jag berättade om kvällen för honom: ”Vinna är inte huvudsaken, det är avtrycket som räknas!” - Och i den klassen gick vi segrande ur striden.

Superheromum

Min favorit i ”Rymdens Hjältar” var alltid ”Dubbelflickan”, som kunde dela sig i två identiska personer när det behövdes. Och faktum är att jag som heltidsarbetande, ensamstående förälder har tränat upp lite av den förmågan!
Senast här om dagen när det vackra vädret lockade ut mig i joggingspåret efter jobbet trots att ett pressat kvällsschema med läxläsning, middagsmatlagning och sonens teknikskola låg framför mig.
”Läs läxan – jag tar ett varv i skogen!” hojtade jag åt gossen och sprang iväg. När jag kom hem var läxorna klara och jag ställde mig omedelbart framför spisen. Det går riktigt bra att stretcha baksidan på vaden medan man hackar bacon. Lårens framsida funkar däremot bättre när man rör i grytan...
Medan pastan kokade hann jag stretcha färdigt, plocka ur diskmaskinen, städa av diskbänken, duka och ta av mig löparskorna (- då kom jag på att parmesanosten skulle rivas också) Gossen åt sittande vid köksbordet, jag stående inne i badrummet medan jag blaskade av mig i handfatet så gott det gick (Carbonara trivs inte i duschen) Och –Voila! Vi hann i väg i tid den här gången också.
Duo Damsel är mitt mellannamn.

Ordlycka

Ett av vårens glädjeämnen förutom solen, värmen och ett allmänt uppvaknande, är att det ger mig osökt anledning att i dagligt tal använda ett av de vackraste ord jag vet: fjolårsgräs.

Inte betydelsen i sig, utan ljudet av ordet och hur det känns i munnen. Jag har alltid förälskat mig i ord som är sköna eller roliga att säga: dagsmeja, glaskula, isbrodd, flugsvamp, förunderlig.

Titta på bilden här ovan och säg tyst för dig själv:

”Tussilago i fjolårsgräs”
För mig händer något i kroppen då, jag känner den varmtorra doften från gräset, vaniljtonen från blommorna och därunder den mörkfuktiga myllan, på väg att reda sig. Snudd på att jag känner solen som bränner nacken röd och klådan från det där första myggbettet som man inte märker förrän vid sängdags…

Snyggt men inte pråligt…

Estetiken i amerikanska katolska kyrkor inger mig ofta skräckblandad förtjusning: hemsk, men man kan inte låta bli att titta (lite som en bilolycka). Detta gäller även deras påskljus. Jag brukar leta designidéer på nätet och årets favvosajt är http://www.churchcandlesonline.com/. Många av deras ljus är helt enkelt lite för mycket av det goda, men det finns undantag. Bland annat denna modell som jag valt att göra till oss i år.
(Även om jag måste medge att namnet Crimson Glory mest låter som något ur senaste katalogen från ”Victoria’s secret”. Övriga modeller har namn som Jewel, Journey, Gold Leaf, White Pillar och Celtic Imperial… hm)

Gästskribent: ”Link och ljusets orb”

Det var en gång en kille som hette Link. Han hade alltid på sig en grön tomteluva. Link har ljust hår och ljus hy, han har en avbildning av Triforce på sin hand.
En dag lekte han med sina kompisar Bert, Karl och Jim, de lekte kurragömma. Bert räknade – 1, 31, 19, 101, 11, 81, 29, 99 – Nu kommer jag!
Men när Link gömde sig i en kruka så sköts han uppåt som en raket, när han vaknade var han på planeten Qurupu. Han undrade hur han skulle komma hem. Han kände sig rädd. Men när han satt och grubblade kom en utomjording. Han sa att han inte var farlig men han sa också: ”Vi behöver din hjälp här! Den onde härskaren Gannon har tagit ljusets orb. Om inte orben är tillbaka i templet innan kvällen kommer det att vara mörkt för alltid i Qurupu.”
Så Link gav sig iväg med svärd och sköld och magiska prylar. Han gick mot ett mörkt moln, när han kom fram såg han ett öga i molnet.”-Moah ha ha ha, du kan inte stoppa mig!” Men Link tog fram sin magiska lampa och förde bort Gannon till en annan dimension.
Sen sprang Link och tog ljusets orb, den var röd, blå, lila, orange, grön, gul, rosa, brun och vit. När han lade tillbaka orben i templet såg han en likadan kruka som förut, så han hoppade ner i krukan och flög iväg. När han vaknade var han hemma igen och Bert ropade på honom. ”Hittad” sa Bert. Men så ropade mamma att maten var klar så Link gick hem och åt. SLUT

Ossian E Larsson 10 år

Med Wilson Bentleys blick

”Snön rekorddjup på många håll” ”Fortsatt kaos i tågtrafiken” ”Tak på ishall rasade in” Själv skottar jag mig fram till brevlådan, skottar mig fram till huset där duschen finns och pulsar till jobbet.
Med broddar på kängorna.

I morse fick jag nog, nu orkar jag inte vara arg och upprörd längre. Så jag gick in och tittade på Wilson Bentleys bilder för att hitta tillbaka till känslan av mirakel.
Wilson Alwyn "Snowflake" Bentley, född 1865 i Jericho, Vermont – bonde och självlärd fotograf. Redan som tonåring fascinerades han av skönheten hos snöflingor och försökte teckna av dem, men till hans förtret smälte de alltid innan han hunnit få med alla detaljer.

"Under the microscope, I found that snowflakes were miracles of beauty; and it seemed a shame that this beauty should not be seen and appreciated by others. Every crystal was a masterpiece of design and no one design was ever repeated. When a snowflake melted, that design was forever lost. Just that much beauty was gone, without leaving any record behind."

Som tjugoåring lyckades han, som den förste i världen, fotografera en snöflinga; med en bälgkamera fastsatt vid ett mikroskop. Innan han dog i lunginflammation vid 66 års ålder hade han porträtterat mer än 5000 snöflingor - alla olika.
-Något att tänka på nästa gång du står med en skovel i handen och en tvåmetersdriva framför garageporten…

Läs mer om Wilson Bentley på http://www.snowflakebentley.com/

Listan över saker jag förvånar mig själv med…

…att faktiskt tycka om, är utökad med ännu en. Förutom whisky, mögelost och actionkomedier kan jag nu plussa löpband. Det är bara ett par somrar sen jag hittade mitt löpsteg och sedan dess har elljusspåret här hemma varit mina marker. Inomhus? Nej tack!
Men så kom då denna vinter 2010: snön som legat från Lucia - oron att ’tappa steget’ - för långsam i skidspåret för att riktigt få upp pulsen.
Så i dag klev jag upp på bandet, lite darrig i knäna. Men åh, det fanns där: steget! Så jag pluggade in musiken och jag flög.
Kamrater Medtränare sneglade skeptiskt på mig när jag hysteriskt leende lät benen gå som pistonger samtidigt som jag knöt näven i luften ihop med Thåström i ”Mamma pappa barn” (nå, jag avhöll mig i alla fall från att sjunga med)
Lite roligt var det också att få reda på att jag normalt går i 6 km/h* och springer i 10 km/h.

Nu önskar jag bara att detta spred sig till fler områden. Tänk så praktiskt det vore om jag kunde förvåna mig själv med att faktiskt tycka om att se över mina försäkringar, storstäda och veckohandla…

*Ja, jag går snabbt. Ingen bil, går eller cyklar alltid.

Använd inte sandpapper

I går i skidspåret mindes jag en dikt:

Använd inte sandpapper där en säker kniv skurit,
räta inte ut skidspåret som bar dig tryggt över topparna,
ta inte tillbaka ord som en gång är sagda.
Ord är dynamit och verkar både i djupet och höjden,
i den spricka de slog
kan grundvattnet stiga.

Olav H Hauge (1908-1994) från Ulvik, Hardanger.
Poet och fruktodlare på 61' bredd...

Apokalyps i pojkrummet

Nimrod the Mighty Hunter a.k.a. 'Det Tredje Mörkret'

När jag väckte gossen i morse var han djupt nere i en dröm. Han vaknade med ett ryck, stirrade på mig med oseende ögon och mässade:
”Där fanns tre stora mörker,
och när det tredje mörkrets förvandling var fullbordad skulle världen gå under.
Lyckligtvis fann jag ett sätt att bryta hans makt
– om jag bar honom i mina armar och lyfte honom upp mot ljuset
förvandlades han tillbaka till Nimrod”
*Rys* Jag delar tak med en 10-årig profet!

Fem minuter senare mindes han inte vad han sagt, bara att han hade haft en mardröm där vår katt Nimrod förvandlats till ett monster som hette ’Det tredje mörkret’.
”Det är konstigt med mardrömmar” sa han ”När man är inne i dem vill man komma ur dem, men eftersom man inte vet om att det är en dröm, så kan man ju inte det”
”Fast” sa han och tog en tugga skinkmacka ”Det här är inte den värsta mardrömmen jag haft. Det var när jag drömde att jag satt ensam i klassrummet och hade tre sidor med mattetal jag måste lösa…”

Bone crazy

Det finns fördelar med varannanveckasföräldraskap: Jag njuter verkligen av att grotta ner mig i dvd-boxar (särskilt om jag köpt dem billigt på rea). Denna vinter har jag redan tuggat mig igenom hela 'Life on Mars' och första säsongerna av 'Murder City', 'Navy NCIS' och 'Dexter'. Sista passionen är 'Bones' om rättsantropologen Dr. Temperance ”Bones” Brennan och hennes team.
Insåg i morse att om jag går upp på första ringningen, skippar dusch och morgontidning samt äter frukost framför teven så hinner jag faktiskt se två avsnitt på morgonen och ändå hinna i tid till jobbet…

"Hästflickan" eller den nya prinsessan på ärten

Ägnade gårdagkvällen åt att röja gossens rum. Bort med allt småpyngel från kända snabbmatskedjor och likaledes kända chokladägg.
Ni vet allt det där som sparas i små lådor och påsar och högar och som inte leks med men som man ändå inte vill/får slänga. Allt det där som har en osökt förmåga att blanda sig med det där man verkligen inte vill råka kasta bort (legoljussablar, argentinska silvermynt från 1847, playmobilsarmborst och pyttesmå japanska souvenirer) på ett sådant sätt att man inte bara kan tömma hela lådan/påsen/högen rätt ner i sopsäcken.
OK - så jag sorterade tills ögonen sved, men mäktigt stolt bar jag sedan ut tre fyllda säckar och njöt av gossens oförställda glädje över att kunna röra sig fritt i rummet. Stupade i säng och vaknade ledbruten, ont i höften. Visade sig att jag i mitt utmattade tillstånd somnat med en liten dalahäst i fickan och sovit på den hela natten. Så nu har jag ett pikant litet hästformat avtryck på höger höft.
Gnägg...

Den vidhäftande ensamheten

En betraktelse över ensamhet och löklukt: Gossen var hos pappan 14 dagar över både jul och nyår - jag längtade så jag höll på att bli galen. När han väl kom tog det ändå ett par dagar tills jag inte kände mig ensam längre.

Långvarig ensamhet kan vara som att få löklukt på händerna. Har man varit i den tillräckligt länge häftar den fast även om man fått sällskap. Som en sten i magen, som en doft på huden. Och precis som löklukten känner man den mest själv, men får lätt för sig att den står som en sky omkring en. Titta, där går hon: den ensamma…

Citronskal, persilja, grönsåpa, ståltvål - men finns det någon husmorskur mot vidhäftande ensamhet?

Tjuvlyssnat

Apropå att ta till sig omvärlden utan givna mallar; Den här scenen bevittnade jag en tidig morgon. Jag skickade den till favoritsidan tjuvlyssnat.se men det publicerades aldrig, så nu lägger jag ut den här:

Tre killar 9-10 år står vid kyrkans anslagstavla och tittar på en konsertaffisch ”Felix Mendelssohn 200 år”. På affischen finns en ungdomsbild av tonsättaren.
Kille 1 (häpet) Kolla! Han är 200 år!
Kille 2 (fundersamt) Han ser MYCKET yngre ut.
Kille 3 (hånfullt) Meh, dumma! Han levde ju för 200 år sen.
Kille 1&2, (besviket, i kör) Jasså…