Rallarros & Älggräs

När man fyller år mitt i högsommaren är det inte mycket som blommar. Midsommartidens rika blomprakt har för länge sedan gått i frö. Fruktträdens blommor har fällt sina kronblad. I stället är det fattigblomstern som dominerar; surmarkens och vägkantens växter. Min födelsedag är kransad med Rallarros och Älggräs. Sturska, tålmodiga och med en ton av Dan Andersson och det försvinnande Sverige som författaren Stig Claesson skriver om i 'Bönder' och 'Vem älskar Yngve Frej'.

Jag hittade ett citat på nätet (susning.nu).

”Jag skrev en bok som hette ’Bönder’ som en hyllning till vårt lands bortrationaliserade eller rättare sagt utkonkurrerade småbönder. Sen skrev jag i slutet av sextiotalet ‘Vem älskar Yngve Frej’ som handlar om fyra gamla människor som fortfarande går kvar på sina ägor av ren kärlek till tjugofyra hektar skog och öppen jord. Det kom sedan brev från läsare i varje landskap som precis visste var Bråten och Östentorp som jag kallar de små gårdarna låg. Och alla hade rätt. Gårdarna ligger där man i minnet kan placera dem, de av oss som vill minnas. Jag har anklagats för att som Stockholmare egentligen inte veta något om det gamla Bondesverige eller svenskt liv på landet över huvud taget. Att jag romantiserat några sommarlov. Att jag praktiskt taget hittat på ett eget Bondesverige som jag påstått mig ha bott i. Det finns bara ett svar på detta: Far åt helvete!”

Det goda livet

Första lediga dagen på evigheter. Det ösregnar. Jag lufsar runt i pyamas, bakar kanelbullar och lyssnar på Red Hot Chili Peppers 'Californication' från -99. Tre katter i varierande stadium av regnväderskoma myser omkring mig. Är inte detta det goda livet så vet inte jag...

Nu ringde äggklockan, dags att baka ut!

Att jaga en est

Att städa ur 20 års boende medför en hel del läsande: alla papper jag vill gå igenom innan de slängs. I en dagbokslogg från nu elvaårige sonens spädbarnsperiod fann jag ett hastigt nedkrafsat diktfragment av Ilmar Laaban.

Då det var omedelbart gripande och dessutom på ett närmast märkligt sätt passar in i en kär väns liv just nu, fylldes jag av iver att hitta hela dikten. Sökte på nätet, men nej. Bara bitar och stycken. Sökte på div. bokförande webbhandlares sidor, men nej.

Slutligen fann jag en säger en bok av Ilmar i webbkatalogen för Stadsbibliotekets magasin, cyklade dit och fick hjälp av en vänlig dam som efter en lång expedition återvände med spindelväv i håret och sade: "Men inte kan det väl vara den HÄR du letar efter?"

Jo, det var det. I antologin ingick nämligen den dikt från tidskriften 40-tal (nr 4 1945) som jag jagat med sådan iver. Så för att underlätta för dem efter mig som söker den här fantastiska dikten vill jag härmed presentera, i sin helhet:

ATT LEVA FRITT ELLER DÖ

Att väga solen på en våg av löv/att bekänna sanningen för varje vindstöt/att bära på pannan brunnarnas återspegling/att leva fritt eller dö

Att kyssa stenarna azurens nycklar/djur mitt i åskväder och glömska/att sjunga i öknen med snöig röst/att leva fritt eller dö

Att samla upp alla förlorade ord/att skakas av blommornas orgasm/som krossar den opaka himmeln i skärvor/att leva fritt eller dö

Att lyssna på det rättvisa blodets fontän/som talar i den fruktansvärda trädgården/att veta hämndens och stjärnornas pris/att leva fritt eller dö

Att veta att förrädarnas ruttnade ögon/blir till rom som lekts fram av hoppets fiskar/att drömma om ormbunkar och järn/att leva fritt eller dö

Att gråta över de förstenade bina/att hitta klyftan där månen skall födas på nytt/att le virvelstormen i ansiktet/att leva fritt eller dö

Att se det svarta molnet blomma/ovanför ett ofruktsamt landskaps brokighet/att omfamna vanvettets genomskinliga staty/att leva fritt eller dö

Att komma ihåg skammen att komma ihåg havet/att begripa barnets jordiga fråga/att förbli det smälta isblocket trogen/att leva fritt eller dö

Att se från kammen av hatets bergskedja/gryningen växa som ett träd i dalen/att bilda ett människoansikte av haglet och fjäriln/att leva fritt eller dö

Att dricka ur årstidernas svängande källa/fullt av guld och klaraste sot/att öppna en dörr övertäckt med fåglar/att leva fritt eller dö

Att betvinga en borg som är starkare än lögnen/att spilla ut i sanden ensamhetens vin/att hissa en flagga på älvens glödande botten/att leva fritt eller dö

Att leva såsom flygfiskarna lever/att leva i vinterlig eld och i godhetens natt/att leva gränslöst förgängligt/att leva varaktigt i underbar dimma

Att leva som gräset på mördarens grav/att leva med klippan i ena handen och glädjen i den andra/att leva för att upptäcka vågornas hjärta/att leva fritt eller dö

Ilmar Laaban 1945

Ur byrån: Jazz - That Lady...

Orkesterledaren sitter själv vid flygeln.
Där blir alla nyanser så tydliga:
Som en svart jättehöna brer hon ut vingen
över alla kycklingbarn.
I nästa stund får hon nog
och bryter sig ut ur orkestern för att
spela sin egen melodi
med sin egen rytm
i sin egen tonart
- Och gud nåde den som försöker lägga på locket!

I den tajta blåssektionen ryms många karaktärer
Den loja trombonen bräker lättjefullt om
sammetsdivaner
honungssötma
och den tunga doften av kärlek.

Medan klarinetten kattmjuk tassar fram
med både klor och silkeslen päls,
landar trots alla fall med fötterna först
och en stolt knyck på svansen.

Flygelhornets klockrena klang
ser med klara ögon på världen.
(Vad gör den söndagsskolflickan här
på en stökig klubb?)

Saxofonen gråter ut smärtan
kvider, vrålar, snyftar.
Den väsande andningen hänger som
nervändar utanpå huden.

Vad är det som händer?
Tystnar musiken?
Försvann harmonin i ett utflippat solo?
Nej, lugn.

När allt tycks förlorat gungar basen igång.
Beslutsamt driver den framåt, kliver över hindren.
Den otåliga virveltrumman hetsar, hetsar
långt bortom hi-hat och cymbal
som fnissar och fnassar i oberäkneliga synkoper.
Och under allt hörs ett backbeat:
Di-dam, di-dam, di-dam
från det varma hjärtat.

Till Karin 96 11 17
med inspiration från
Jan Erik Vold

Hey! Mr Tangerine Man

En kärlek kan inte ersättas med en annan. Nimrod (The Mighty Hunter) kommer alltid att fattas oss. Men trycket över bröstet lättar när jag snusar in vaniljdoften i magpälsen på vårt rödrandiga sextonveckorsmirakel Zingo (Mr Tangerine Man). Familjen är åter komplett.

You´ve gone, gone and made a beautiful hole in my heart

Min älskade Nimrod dog i går efter några dagars akut sjukdom. Min lilla älskling, Rosen-nosen, alltid full av kärlek och tillit. Somnade i min famn. Och jag går sönder.

Gästskribent: "Sagan om dom gyllene handskarna"

Kapitel 1: Intro

Det var en gång för länge sedan, ungefär år 00000000.001. Då uppfann man ett vapen som kunde smälta titanmetall. Det hette "Dom gyllene handskarna". När man satte på sig handskarna kom det fram kraftbubblor som kunde smälta allt förutom munkar.
Men dom tappade handskarna i ett vattenfall. Då försvann dom. Ingen såg till dom på 2030 år, det var då vår historia började.

Kapitel 2: Fisken

Någonstans i Unovaregionen fanns det en kille som hette Löken. En dag skulle han fiska, så han tog med sig sin elektriska flugfångare. Den släppte han ner i sjön. Då vart vattnet elektriskt och så var det bara att plocka upp dom döda fiskarna.
När han rensade fiskarna hittade han ett par handskar inuti en stor fisk. När han satte på sig handskarna kom det fram kraftbubblor runt händerna. Han vart så paff att han ramlade ur båten. När han kom ner i vattnet gjorde handskarna så att allt vatten dunstade av värmen! Han vart så rädd för handskarna att han gömde dom och glömde bort var dom låg.

Kapitel 3: Problemet

Men han slapp inte undan, en vecka senare låg handskarna i brevlådan. När han fick se dom blev han så arg att han försökte elda upp dom. Men dom ville inte brinna, dom fick inte en skråma.
Sen lade han dom på tågrälsen, men när tåget körde över dom spårade det ur och handskarna hade fortfarande inte en skråma.

Kapitel 4: Lösningen

Löken grubblade och grubblade, till sist kom han på vad han skulle göra. Han smorde in handskarna med leverpastej och rodde ut på sjön. Där fångade han en stor gädda (på vanligt, hederligt sätt utan elektricitet) och tvångsmatade den med handskarna. Sen rodde han ut tretton mil till havs och släppte gäddan.
Olyckligtvis tålde inte gäddan saltvatten utan dog på direkten! Gäddan sjönk till botten. Där hittade en djuphavsdykare honom och sprättade upp honom och hittade handskarna. Men det är en helt annan historia...

Bonus:

Löken var ett ägg på något konstigt sätt.

Ossian E Larsson, 11 år

It's a livin' thing...

Jag har inga som helst problem med att hugga ner en gran (eller, som i mitt fall, köpa en gran av den trevlige mannen på Järntorget). Att skära av dess livsnerv och ställa den i mitt vardagsrum, pyntad och utstyrd efter mitt eget behag, långt borta från stora skogen. - No guilt, no remorse!

En helt annan sak är det att kasta ut den när glada julen är slut, slut, slut. I synnerhet när den, som i år, skjutit gröna, hoppfulla små skott...

Tjugondag Knut är passerad med råge, tomtegardiner och julkrubba förpassade till sina lådor, men än står granen grön och grann i stugan: Doftar lite terpentin, sörplar tacksamt sitt blomstravatten, släpper ifrån sig några småkryp. Lite som en lätt förvirrad äldre släkting som inte riktigt förstår att partyt är slut och det är dags att gå. - Och det blir mitt ansvar att ringa färdtjänsten.

Frågan är bara hur: 1) Snabbt klä av den och ställa ut den bland soptunnorna (men dag efter dag passera den på väg till jobbet, se hur den sträcker sina ljusgröna fransar till skott efter mig tills den dukar under fram på vårkanten när den första värmen får den att skrumpna).
2) Sluta vattna granen och låta torra rumsvärmen göra processen kort med den inför mina ögon, sedan skaka av barren på Belutchmattan och bära ut stammen till vedboden.
3) Medelst sekatör amputera gren för gren vilka stoppas i en för ändamålet införskaffad sopsäck och köres till Atleverket i bil av kamrat som vill bistå mig i mitt dåd.

Utvisning, svältdöd eller styckmord. Samtliga tre alternativ får mig att rysa. Så hur gör man då? Kan man hyra en contract killer för sin julgran? En "fixare", en "städare", en som "löser problemet"?

-Eller skall jag bara helt enkelt låta bli att läsa så många deckare och ägna mig åt chick-lit och historiska romaner i stället...

Helgsmålsbad

Lika säkert som att det kyrkliga helgsmålet infaller lördag klockan 18.00, lika säkert är det att det sekulära dito infaller fredag klockan 19.00: "Nu är det fredagsmyyys..." med gott att äta, gott att dricka och trevlig trängsel i tevesoffan.

.

Som halvtidsmamma gäller det att hitta sina ritualer även för de barnlösa veckorna, när soffan känns alldeles för ödslig och krogen inte längre lockar. För mig börjar helgen i badkaret. Så ock i kväll: Ett skumbad lika rosa som min gindrink*, radions P3 på en sprakig transistor, Ebbot Lundberg spelar "San Francisco" med Scott McKenzie och jag sjunger med för full hals.

Kan livet bli bättre? Troligtvis. Men inte just nu.

.

*Back in the USSR (a.k.a. "Brit in Russia")

1/3 Bombay Sappire

1/3 Tranbärsjuice

1/3 Schweppes Russchian

Hälles över rejält med is i ett bastant pressglas av öststatsmodell, själv vårdar jag ömt ett jag köpte i Prag 1992. Står stadigt på badkarskanten...

Gott nytt år!

Måtte året som kommer bli det bästa någonsin, för alla, överallt! :-)

.

Bilden är en nyårshälsning från en av mina japanska favorittecknare som trots artistnamnet Yamato Kuruneko faktiskt är en flicka och skapare av serien Kuru-neko = ungefär "Vänlig, som kommer fram för att hälsa"-katt. Har en daglig blogg där hon beskriver "familjens" (se ovan) vardagsliv i teckningar och småfilmer samt presenterar omhändertagna katter som behöver nya hem. Värd att följa även för den som inte kan japanska.

...eller kanske Främlingslegionen?

Jag vill inte bli gammal.

Missförstå mig inte, jag hyser ingen önskan att dö, inte på ett bra tag i alla fall. Men om ålderdomen bara innebär ett utdraget lidande i sur förtrytsamhet över allt som livet aldrig blev, missundsamhet gentemot dem som fortfarande har full kroppsfunktion och ett ömkligt koketterande med sin hjälplöshet för att håva in medlidande från/alternativt skuldpålägga sin omgivning - ja, då vill jag inte med dit!

Ni läser rätt: julbluesen har infunnit sig. Känd effekt av att tillbringa för mycket koncentrerad tid med släkten. Kan även yttra sig i att intensivt börja avsky/alternativt önska sig svågrar, småbarn, småsyskon, nytt hus, ny livskamrat, nytt liv - Ny identitet i Kuala Lumpur eller Ulan Bator, var som helst långt, långt bort...

Så har man blivit julkort...

...ja alltså inte så att jag krympt inför helgerna och blivit jul-kort, tvärt om känner jag att jag stäcker på mig av stolthet över att få synas och spridas på detta vackra foto taget av Magnus Aronson.
Att jag sitter här som galjonsfigur för Strängnäs Stift har sin förklaring i att det i julnumret av Portalen bl.a. finns en artikel om de upplevelsevandringar jag bjuder in förskoleklasserna till i advent. Och där är jag ängeln Gabriel.
Och S:t Nikolaus.
Och S:ta Lucia.
Och Maria, Jesus mamma.
Jag får möta förundran, förtroenden, blickar och frågor från mer än 400 barn under en säsong. Jag får lämna ett avtryck och uppleva ett möte. Och i varje möte skapas berättelserna på nytt. I den stunden är jag övertygad om att jag har världens bästa jobb.

All skillnad i världen

Nu kommer vintern på allvar, med minusgrader hela dygnet. Det innebär all skillnad i världen för liten hemlös katt. Och sådana finns det många. Här i Sverige är det inte alls vanligt med ägarlösa hundar, hunden är av tradition en familjemedlem och behandlas som en sådan. Men en katt kan man kasta bort när den inte passar in i bilden längre.

Funderar du på att skaffa katt? Varför inte ta och kolla med närmsta katthem? Där finns många katter av alla de slag: vuxna katter och kattungar, skyggisar och tryggisar, upphittade rymlingar och omplaceringar, raskatter och "kattans eget val".

Familjens två kattmedlemmar kommer från Örebro Katthem. Jemma kommer från Stråssa: hennes ägare dog, hon matades ute av grannen en längre tid och blev sedan inlämnad på katthemmet. En sibirisk semilånghårig svartsköldpaddstigré med stark personlighet och lugnt temperament. Nimrod föddes i en grop under en sten i Fellingsbro, när frosten kom ringdes katthemmet av personalen på Ekgårdens äldreboende och han blev inplockad med sina syskon. En intensiv och lekfull svartvit kille med spring i benen och mycket, mycket mysbehov.

En fd katthemskompis till dem är den mångbebloggade katten Sixten som numer framlever sina dagar i paradvåning med ekparkett (och sommarstuga på Gotland).

Vill du ha en trogen myskompis? Vill du hjälpa in en katt från kylan? Ring närmsta katthem, för den katt som får ett hem gör du all skillnad i världen.

Första snön - en kärlekshistoria

Till alla bilburna vänners förtret gick jag runt och småmyste i tisdags när snön vräkte ner (sorry!). Jag hade mina nya vinterstövlar på (filtfodrade Sorel - älskar!), vind- och vattentäta softshellkläder och öronlappsmössan stadigt hopknäppt under hakan. Rak motvind norrifrån och snö i ögonfransarna, men jag var torr och varm innanför mitt skal och tänkte "Let's go Canadian" där jag pulsade på hemåt.

Dagen efteråt insåg jag att jag varit ganska ensam i min förtjusning då jag fick höra talas om "åtta bussar i diket i Hovstabacken" och annat mindre kul.

Nu töar det rejält och barmarken kippar vattensjukt under mina steg. Men jag är redo för vinter, och kommer att bli lika barnsligt lycklig nästa gång jag drar upp rullgardinen och kan ropa till gossen: "Vakna! Det har snöat i natt!"

Ang. bilden: Ja, ja - jag vet att Fargo utspelar sig i Minnesota. Men bilden på Frances McDormand är så perfekt, så ser jag ut i vinter! (fast utan polismärkena...)

Hur stavas lycka?

För mig, just i dag: MR3L BUGrip.
Har just provkört mina nya Icebug.
16 kolstålsdubbar. Under varje fot.
Jag flyger fram, oberörd av lera och löv.
Sheer bliss. Me = Wind Goddess! :-)

Memento Mori

Drabbades igår av ett oväntat men välkommet anfall av energi. Kanske beroende på bevistandet av en begravning och lite Så-länge-skutan-kan-gå-syndrom, ni vet "Det är en rasande tur att du lever min vän..." Kanske beroende på att den grå filten bytts ut mot strålande krispig höstsol.

Nåväl, jag ägnade mig inte åt att valsa i Havanna, men näst intill: Eftersom allt damm plötsligt skimrade som små guldkorn och jag idag får hem kamrater som nyser av katter bestämde jag mig för att ägna eftermiddagen åt "pretty serious hoovering". Fåtöljer baxades, mattor vändes, hyllor rensades.

Inte nog med det, efter avslutat värv fanns tillräcklig energi kvar för att snöra på skorna och ta ett varv i spåret för att kolla snödjupet. Snön var inget problem, bara ett tunt puder i norrsvackorna, värre var det med lövmattorna på rakan. Ett, tu tre blev det platt fall. Liksom i slowmotion såg jag hur marken kom mot mig och lyckades vika in tassarna för att rädda handlederna, underarmarna fick agera buffert. Snyggt samlat magplask i geggan. Så upp igen och fortsätta hem. Allt väl trodde jag.

Men idag: som en sliten nittioåring linkar jag omkring, nacken knakar och både knän och armbågar är vackert blålila. Min dödlighet känns mycket påtaglig och till råga på allt är himlen återigen en grå, droppande filt. Ordningen är återställd.

(But I´ll be back! I år blir det ett par icebug med 16 karbidstålsförstärkta dubbar och då ni...)

Gästskribent: "Legenden om Bert"

Den ursprungliga versionen:
Det var en gång för länge sedan men ändå i framtiden.
Det var en man kallad Bert, han var mästare på Mario.
Han bodde med sina bögföräldrar - ingen vet hur han kom till...
Han var ute en dag och spelade Super Mario när det helt plötsligt började regna kycklingmeteoriter.
-Oh, no! sade han med tillgjord röst.
Han tog skydd i en godisaffär, men där såg Bert Dr. Mus!
(Dam-Dam-Daaam!)
-Är det du som släpper ner kycklingmeteoriter? frågade Bert.
-Ja! svarade Dr. Mus. -Om du vill att jag skall sluta måste du vinna i en Super Smash bros. Brawl!
-Det gör jag lätt! sade Bert -Då brawlar vi!
Till sist vann Bert.

-Jag förlorade, NEJ! Men du fångar inte mig! sade Dr. Mus och flög iväg i en luftballong.
Bert tog tag i ballongen med händerna och hävde sig upp.
Då tog Bert fram sitt hemliga vapen: OST, och slängde den över bord.
Dr. Mus hoppade efter osten.
Dr. Mus försvann bland molnen... Men precis som han skulle krossas tog han fram en pistol och sköt Bert.
Bert skrek och dog.

SLUT!

Ossian E Larsson, 11 år

(I versionen som lämnades in till fröken överlevde Bert och vaknade på sjukhus)

Mitt liv som pistvakt

Gossens fäktningsförening körde klubbmasters idag. Alla går match mot alla och de är 16 stycken i hans åldersgrupp.

Som god moder satt jag troget vid pisten (ja det heter så i fäktning också) hela tävlingen och för att hålla de tävlande vid lagom temperatur stod fönstren öppna.

Undrar om det ryggskott jag ådrog mig av att sitta hopkurad på en låg bänk i en iskall gympasal i tre timmar kan klassas som idrottsskada? Även om det inte är jag utan gossen som utövar själva idrotten...

Saker man inte vill höra till frukost #2

"Jo förresten mamma: vi har heldagsutflykt till GIH idag, vi skall komma ombytta och ha matsäck med oss. Jag vill ha pannkakor."

Kylskåpsafasi

Jag glömmer så lätt mat. Inte vad jag ätit, jag kan fortfarande inom mig återkalla smaken av vissa särskilt minnesvärda måltider. (Rom -83, Prag -92, min egen altan i somras...) Jag gillar mat, att äta och att laga. Men för mig som för många andra är det beroende av ett socialt sammanhang. Sällskapet mer än maten är det viktiga. Av detta följer att jag glömmer mat i de barnlösa veckorna. Och då menar jag inte bara att jag äter dåligt - jag glömmer vad jag brukar äta!
Därför har jag myntat uttrycket kylskåpsafasi.

Ett typiskt manifesterande av detta tillstånd visar sig när jag handlar på väg hem från jobbet, ni kan alla scenariot: lite för trött, lite för hungrig, svårt att släppa tankarna på det senaste projektet, klockan har hunnit bli närmare sju... Och kylskåpsafasin slår till i samma ögonblick jag greppar kundvagnens hantag - VAD brukar jag egentligen ha i kylskåpet? Jag går hylla upp och hylla ner och det är som om jag inte känner igen några burkar eller påsar: tapenade, quinoia, maniok; är det något jag brukar ha hemma? Försiktigt sneglar jag i de andras vagnar och lägger på prov ner en flaska ketchup...

Tredje gången jag passerar kassan börjar expediten titta konstigt på mig så jag slänger raskt ner två liter mjölk och en limpa, betalar (lätt hysteriskt leende) och skyndar mig ut ur butiken. Väl hemma tuggar jag i mig en limpmacka och ett glas mjölk och konstaterar att jag i alla fall inte är hungrig längre. Men särskilt minnevärt är det ju inte. Kylskåpsafasin slog till igen.

Welcome back, Homie!

I tider av oro behöver man en lugnande röst ibland. Min kommer från kylskåpet. - Nej, det är inte en omskrivning för att tröstäta. Det kommer verkligen en röst därifrån; Homer Simpsons närmare bestämt. För några år sedan fick gossen en liten, gul plastgubbe i julklapp och sedan dess har denne lugnt och trösterikt förkunnat sina budskap var gång någon öppnat kylskåpsdörren. (Och skrämt slag på en och annan oinvigd gäst...)

För knappt ett år sedan inträffade det otänkbara: Homer tystnade. Plötsligt saknades något i vårt hem, en fadersgestalt? Nåväl, vi anpassade oss och försökte glömma. Men så möttes vi på nytt, av en slump och vi tog emot honom med öppna armar. Nu sitter han där igen, med sitt sixpac Duff och en låda donuts. Och i natt när sömnlösheten plågade mig i vargtimman smög jag ner och gläntade på dörren bara för att få höra:

"Let's all calm down. Everyone's going to be just fine - as long as I've got enough beers!"

En sommar, trängd.

Det sägs att man skall spara sina bästa minnen “som i en liten ask”. Nåväl, min sommar ligger nerpackad i en flyttlår på Norrbyhemmet.

Efter en osedvanligt arbetsdryg vår, med allt fler arbetsuppgifter fördelade på allt färre personer, såg jag fram emot sommarsemestern. Men så fick lilla mamsen plats på ålderdomshemmet...
Är man 86 år så har man samlat på sig en del, så vi blev färdiga lagom till det var dags att börja arbeta igen.

Och på mitt arbetsbord väntade de lösa trådarna från i våras, de hade märkligt nog inte rett ut sig själva under sommaren.

Jag brukar känna entusiasm inför höststarten; nya projekt ligger och bubblar, ideer bollas fram och tillbaka, kreativiteten får årets största boost och allt känns möjligt! Det är inte så i år. Det enda jag känner är en hjälplös trötthet, tårarna står i ögonen varje morgon när jag förbereder mig för att åka till jobbet.

Jag känner mig som en påse fylld med svarta, kravlande skalbaggar - jag törs inte öppna mig, för det kommer inte ut något gott.

Baby, dry your eye...

Jag - som så många andra - använder ofta musik som egenterapi när jag känner mig ledsen, ensam och misshågsen. Just i dag plockade jag fram en gammal favorit från 2004,"Adios Amigos" med Marit Bergman (feat. Cecilia Nordlund). Redan introt slår som små lyckliga pukstockar mot mitt hjärta och deras galet kaxiga sång ihop med garagegitarrerna får mig att räta på nacken igen.

Sen gör det ju inte saken sämre att den innehåller världens bästa textrad om att vara en misslyckad rockmusiker:
"I've been too fat to wear leatherpants,
none of my groupies wanna dance!"

7/7 Tanabata - lite japansk folklore

Sasa no ha sarasara --- Prassel, prassel bambublad
Nokiba ni yureru --- Svajar vid husknuten
Ohoshi-sama kirakira --- Himmelens stjärnor tindrar
Kin ghin sunago --- Båd' i silver och i guld

Goshiki no tanzaku --- Femfärgat prydnadspapper
Watashi ga kaita --- Skriver jag min önskan på
Ohoshi-sama kirakira --- Himmelens stjärnor tindrar
Sora kara miteru --- Tittar ned från himmelen

Två stjärnor; Orihime (Vega) och Hikoboshi (Altair) blev förälskade och försummade sina sysslor för att träffa varandra. Himlakungen blev förgrymmad och skilde dem åt på varsin sida om Amanogawafloden (Vintergatan) En dag på året - den sjunde dagen i den sjunde månaden - får de träffa varandra. I lyckan över att deras önskan uppfylls låter de sitt ljus lysa ner över människorna och uppfyller våra önskningar just den dagen. Så passa på att önska!

Komplimang?

Gossen kom och kramade om mig, borrade in ansiktet i min mage och sa "Mmmmm, fettcell!" "Va!" sa jag "Jag som har sprungit tre dar i rad!"
"Jaa - SNABB fettcell!" fnissade han då.

Jäkla unge... ;-)

Det är avtrycket som räknas!

Bowlingcup med jobbet i går kväll. Mitt lag ”Holy Gutter” gjorde skäl för namnet och förlorade stort, men vi hade klart snyggast apparel! Jag insåg att vi var rökta vad gällde själva tävlingen - i stället gällde det att jobba på attityden, så jag designade och tryckte tees: lagvapen på bröstet och lagalias över skuldrorna;
’Son of Strike, Spare Queen, Balls o’Fire och Mrs Splendid’. Själv var jag Brunswick Baby.
Ja, vi var så snygga, entusiastiska och hade sådan ’true teamspirit’ (med jubelrop och applåder vid varje fälld kägla) att alla blev förbluffade över att vi kom sist - inklusive vi själva, trots att vi mycket väl visste att vartannat klot gick i rännan…
Vi hade så roligt att vi kände oss som segrare och som en god vän sade när jag berättade om kvällen för honom: ”Vinna är inte huvudsaken, det är avtrycket som räknas!” - Och i den klassen gick vi segrande ur striden.

Superheromum

Min favorit i ”Rymdens Hjältar” var alltid ”Dubbelflickan”, som kunde dela sig i två identiska personer när det behövdes. Och faktum är att jag som heltidsarbetande, ensamstående förälder har tränat upp lite av den förmågan!
Senast här om dagen när det vackra vädret lockade ut mig i joggingspåret efter jobbet trots att ett pressat kvällsschema med läxläsning, middagsmatlagning och sonens teknikskola låg framför mig.
”Läs läxan – jag tar ett varv i skogen!” hojtade jag åt gossen och sprang iväg. När jag kom hem var läxorna klara och jag ställde mig omedelbart framför spisen. Det går riktigt bra att stretcha baksidan på vaden medan man hackar bacon. Lårens framsida funkar däremot bättre när man rör i grytan...
Medan pastan kokade hann jag stretcha färdigt, plocka ur diskmaskinen, städa av diskbänken, duka och ta av mig löparskorna (- då kom jag på att parmesanosten skulle rivas också) Gossen åt sittande vid köksbordet, jag stående inne i badrummet medan jag blaskade av mig i handfatet så gott det gick (Carbonara trivs inte i duschen) Och –Voila! Vi hann i väg i tid den här gången också.
Duo Damsel är mitt mellannamn.

Ordlycka

Ett av vårens glädjeämnen förutom solen, värmen och ett allmänt uppvaknande, är att det ger mig osökt anledning att i dagligt tal använda ett av de vackraste ord jag vet: fjolårsgräs.

Inte betydelsen i sig, utan ljudet av ordet och hur det känns i munnen. Jag har alltid förälskat mig i ord som är sköna eller roliga att säga: dagsmeja, glaskula, isbrodd, flugsvamp, förunderlig.

Titta på bilden här ovan och säg tyst för dig själv:

”Tussilago i fjolårsgräs”
För mig händer något i kroppen då, jag känner den varmtorra doften från gräset, vaniljtonen från blommorna och därunder den mörkfuktiga myllan, på väg att reda sig. Snudd på att jag känner solen som bränner nacken röd och klådan från det där första myggbettet som man inte märker förrän vid sängdags…

Snyggt men inte pråligt…

Estetiken i amerikanska katolska kyrkor inger mig ofta skräckblandad förtjusning: hemsk, men man kan inte låta bli att titta (lite som en bilolycka). Detta gäller även deras påskljus. Jag brukar leta designidéer på nätet och årets favvosajt är http://www.churchcandlesonline.com/. Många av deras ljus är helt enkelt lite för mycket av det goda, men det finns undantag. Bland annat denna modell som jag valt att göra till oss i år.
(Även om jag måste medge att namnet Crimson Glory mest låter som något ur senaste katalogen från ”Victoria’s secret”. Övriga modeller har namn som Jewel, Journey, Gold Leaf, White Pillar och Celtic Imperial… hm)

Gästskribent: ”Link och ljusets orb”

Det var en gång en kille som hette Link. Han hade alltid på sig en grön tomteluva. Link har ljust hår och ljus hy, han har en avbildning av Triforce på sin hand.
En dag lekte han med sina kompisar Bert, Karl och Jim, de lekte kurragömma. Bert räknade – 1, 31, 19, 101, 11, 81, 29, 99 – Nu kommer jag!
Men när Link gömde sig i en kruka så sköts han uppåt som en raket, när han vaknade var han på planeten Qurupu. Han undrade hur han skulle komma hem. Han kände sig rädd. Men när han satt och grubblade kom en utomjording. Han sa att han inte var farlig men han sa också: ”Vi behöver din hjälp här! Den onde härskaren Gannon har tagit ljusets orb. Om inte orben är tillbaka i templet innan kvällen kommer det att vara mörkt för alltid i Qurupu.”
Så Link gav sig iväg med svärd och sköld och magiska prylar. Han gick mot ett mörkt moln, när han kom fram såg han ett öga i molnet.”-Moah ha ha ha, du kan inte stoppa mig!” Men Link tog fram sin magiska lampa och förde bort Gannon till en annan dimension.
Sen sprang Link och tog ljusets orb, den var röd, blå, lila, orange, grön, gul, rosa, brun och vit. När han lade tillbaka orben i templet såg han en likadan kruka som förut, så han hoppade ner i krukan och flög iväg. När han vaknade var han hemma igen och Bert ropade på honom. ”Hittad” sa Bert. Men så ropade mamma att maten var klar så Link gick hem och åt. SLUT

Ossian E Larsson 10 år